Tennander på Tärna

Lasse Tennander kommer in på scenen efter en lång applåd och ber om ursäkt för förseningen. Det var tekniska problem, säger han och berättar att på Gotland där han bor ibland finns det en elektriker som kan fixa alla problem, han heter Gud och ingen har någonsin sett honom. Sen drar han igång, med Så gott vi kan, och hejdar sig inte från att fortsätta skämta; stannar för en sekund upp i låten och säger med glimten i ögat att textraden ”fast världen frusit så hela jorden skakar” är den bästa han skrivit.

Det märks att han turnerat sedan ’72; på sättet han lika uppsluppet som proffsigt låter mellansnack och låtar flyta in i varandra verkar det som han lika gärna kan ha tränat in alltihop eller bara låter det komma som en stundens ingivelse.

Varje sång har en berättelse, och Tennander delar med sig, han talar om om hur han mötte Kents låt Sverige och tyckte att ”den borde jag skrivit för trettio år sedan”. Det känns heller inte som någon slump att han fastnade för just den, framförandet visar att den passar honom och hans klara, grova stämma perfekt.

Han fortsätter med två låtar av Evert Taube, men innan den andra, Sjösala vals, säger han att ni får gärna sjunga med, men inte för högt förstås.

Det är ett personlig uppträdande. Tennander pratar hela tiden med publiken och får lika många skratt som applåder. Särskilt när han snackar om den där låten som blev känd först när Magnus Uggla gjorde den, men som han själv förstås spelar för att visa att det egentligen är hans, Ska vi gå hem till dej, och publiken applåderar. Mitt i påpekar han: ”det är kanske lite löjligt att en man i min ålder spelar något sånt här, men det är ju för er skull”.

Tennanders akustiska gitarr talar lika mycket den. I nästan varje låt spränger han in ett solo där fingrarna leker sig fram över strängarna. Som bäst blir det när han följer upp en av sina mest kända, ”Lisa Lisa”, med en annan av hans stora, ”Rötter”. Där får både rösten och gitarren visa sina allra starkaste sidor.

Avslutar gör han med Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad) – eller, så är det naturligtvis inte, utan plats finns för ännu en, Taubes Cherrio, men trots att dessa båda har vemodet i sig ser jag inget annat än leenden på publikens läppar.

Kristoffer Zetterberg